Jag låg inte efter, jag höll på att bli formad

Det här är en personlig text, men den rör också något jag återkommer till akademiskt: hur institutioner läser människor, hur kategorier får praktiska följder och hur en livsväg kan påverkas av beslut som först verkar administrativa.

Om det finns en stor läxa jag har lärt mig i livet är det att människors väg inte alltid går rakt fram.

Vissa människor verkar gå genom livet med en tydlig bana framför sig. De följer åldersgruppen, skolan, planen och stegen. För mig har vägen inte sett ut så. Den har varit krokig, ibland försenad, ibland tung och ibland fylld av sådant jag själv inte kunde styra. Men ju äldre jag blir, desto mer börjar jag förstå att en krokig väg inte behöver vara en misslyckad väg.

Jag brukade tänka mycket på allt jag inte hade. Jag tänkte att jag inte hade samma förutsättningar som andra, att jag var annorlunda och att människor redan hade bestämt vem jag var innan jag själv hade fått chansen att förstå vem jag höll på att bli.

En stor del av den känslan började tidigt. Jag kom till Sverige som barn. Jag bytte skolmiljöer och gick om ett år. Det gjordes olika bedömningar kring mig, och även när de inte gav någon riktig förklaring påverkade själva processen mig. Den påverkade var jag hamnade, vilka jag gick med, hur andra såg på mig och hur jag började se på mig själv.

Det är en märklig sak att bära som barn. Att vuxenvärlden försöker förstå dig, men samtidigt riskerar att placera dig fel. Att människor sätter ord på dig innan du själv har orden. Att ett system försöker tolka dig, men inte alltid ser hela människan.

Men sanningen är att ingen etikett har kunnat definiera mig. Inte bedömningar. Inte skolbyten. Inte vuxna som tvivlade. Inte känslan av att ligga efter. Inte heller de perioder då jag själv började tro att jag kanske var mindre än vad jag egentligen var.

Jag är inte bara resultatet av det som hände mig. Jag är också resultatet av det jag gjorde med det som hände. Mina handlingar, mina försök, min tro på Gud, människorna jag mötte, vännerna som stannade, vännerna som försvann, miljöerna jag lämnade och miljöerna jag tvingades in i. Allt det har varit med och format mig.

Skolan blev en stor del av den berättelsen.

Jag gick mellan flera skolor i olika delar av staden. Varje skolbyte bar med sig något: en ny miljö, en ny blick, en ny känsla av att behöva börja om. Ibland kändes det som att jag bara flyttades runt, som om jag inte riktigt hörde hemma någonstans.

Jag minns särskilt känslan av att komma till en skola som inte var den jag hade drömt om. Jag hade sökt mig till miljöer som kändes mer akademiska, mer utmanande och mer riktade mot den person jag ville bli. Men jag kom inte in. Jag hamnade tillbaka nära den verklighet jag försökte ta mig ur. Samma känsla av att statistiken hade bestämt var jag hörde hemma.

Jag kom dit arg. Jag bar med mig ord från vuxna som hade tvivlat på min framtid. Sådana ord försvinner inte bara. De fastnar någonstans i kroppen. Inte alltid som sorg. Ibland som ilska. Ibland som ett tyst löfte om att bevisa motsatsen.

När jag kom till skolan kände jag mig främmande. Jag stack ut. Jag hade kläder som var för stora på mig. Jag såg inte ut som jag kanske ville se ut. Jag kände mig som någon som betraktades innan jag ens hann tala.

Men det var också där något började förändras. I den miljön fanns det lärare som såg något i mig. Där började jag prestera. Där fick jag höga betyg. Där började jag känna att jag inte bara var den som hade blivit placerad fel. Jag var någon som kunde lära sig, utvecklas och ta sig vidare. Jag var inte färdigskriven av någon annans omdöme.

Det är en sak jag har förstått mer med tiden: skolan kan både såra och rädda. Den kan förminska en människa, men den kan också öppna något i henne. I mitt liv har båda delarna funnits. Lärare som fick mig att känna mig mindre. Lärare som fick mig att minnas att jag kunde bli mer.

Efter grundskolan sökte jag vidare. Jag började på teknikprogrammet och trodde att det skulle bli en ny start. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag kände att jag slösade bort ett helt år. Betygen blev inte som jag ville. Miljön gav mig inte det jag behövde. Det hopp jag hade byggt upp började försvinna igen.

Men jag bytte inte riktning helt. Jag bytte skola.

Jag bytte gymnasieskola under mitt andra år. Det var inte enkelt. Studieplanerna krockade. Kurserna låg annorlunda. Jag låg efter i vissa delar och behövde läsa ikapp samtidigt som jag skulle hänga med i det ordinarie. Men där fick jag något viktigt: en konkret plan och skolpersonal som tog emot mig och gav mig en chans.

På mindre än fyra månader lyckades jag läsa ikapp flera kurser. Samtidigt följde jag klassens vanliga kurser. Det var tungt. Det krävde mycket. Men jag gjorde det.

När jag tänker tillbaka på det ser jag något tydligare än jag gjorde då. Jag trodde att jag bara försökte överleva skolan. Men egentligen tränades jag i något större. Jag tränades i att börja om. Att läsa ikapp. Att anpassa mig. Att inte låta ett dåligt år bli hela berättelsen.

Gymnasietiden blev ändå inte enkel. Stressen, pressen och allt som låg bakom gjorde att examen inte kom helt rakt. Jag behövde prioritera. Jag behövde släppa vissa kurser. Jag behövde komplettera. Jag behövde göra klart gymnasiearbetet och läsa upp kemi efter sommaren.

Det fanns en period då jag kom tillbaka efter studenten för att göra det som krävdes. Jag satt med kemin, gjorde prov, kapitel efter kapitel. Jag kompletterade gymnasiearbetet. Och när lärarna såg det jag hade gjort blev de förvånade. De såg kvaliteten. De såg potentialen. Frågan blev varför jag inte hade kunnat satsa så tidigare.

Men ibland handlar det inte om att man saknar förmåga. Ibland handlar det om att livet, stressen, miljön och pressen har legat över förmågan som ett lock. När det locket lyfts, även lite, kan något som redan funnits där börja synas.

Jag klarade det. Jag fick mina betyg. Och sedan sökte jag till universitetet.

Jag sökte runt om i landet. Uppsala, Stockholm, Göteborg och andra platser. Men innerst inne ville jag bort från Skåne. Inte för att Skåne bara var dåligt, utan för att jag behövde lämna en gammal miljö för att kunna möta en ny version av mig själv. Jag visste inte exakt hur det skulle gå till, men jag visste att jag behövde vidare.

Först kom jag inte in. Jag stod som reserv. Allt var osäkert. När beskedet från Samhällsanalysprogrammet vid Örebro universitet kom, som reserv, tog jag chansen direkt.

Jag flyttade till Örebro utan färdig trygghet där. Jag kände ingen. Men jag gick ändå. Det var inte ett perfekt steg. Det var ett nödvändigt steg. Ibland kommer livet inte med full garanti. Ibland öppnas en dörr bara lite, och man måste gå innan man har förstått hela vägen.

På något sätt löste sig saker. Alhamdulillah.

När jag tänker på åren sedan jag kom till Sverige känns det nästan overkligt. Tiden har gått snabbt, men vägen har varit lång. Jag bor själv. Jag studerar på universitet. Jag har tagit mig igenom kurser, tentor, ansvar och nya miljöer. Men det viktigaste är kanske inte poängen, kurserna eller tempot.

Det viktigaste är att jag börjar förstå min egen väg annorlunda.

Jag brukade tänka att jag behövde komma ikapp alla andra. Komma ikapp dem som gick vidare utan att gå om. Komma ikapp dem som hade en rakare skolgång. Komma ikapp dem som verkade ha förstått allt tidigare.

Men kanske handlar det egentligen inte om att komma ikapp andra. Kanske handlar det om att komma ikapp mig själv.

Den version av mig som fanns där hela tiden, men som ibland var begravd under andras bedömningar, skolbyten, stress, ilska och tvivel. Den versionen som inte försvann, även när vägen blev svår. Den versionen som fortsatte gå.

Jag är stolt över mig själv. Inte för att allt har varit perfekt. Inte för att vägen har varit enkel. Inte för att jag alltid har vetat vad jag gör. Utan för att inget av det som hände fick sista ordet över mig.

Jag låg inte bara efter.

Jag höll på att bli formad.

Och det är med den förståelsen jag fortsätter.